19 jan. 2024
Saxat från Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Av Ulf Henricsson
När vi förberedde anskaffningen av det som i dag är Stridsvagn 122 beskrev vi ett vapensystem med specificerade förmågor. Det stod inte stridsvagn någonstans i målsättningen. Även då ifrågasattes stridsvagnen. För dyr, för stor och otymplig var några vanliga argument. Men ingen ville ta bort någon förmåga.
I målsättningen ställdes bland annat krav på:
stor eldkraft, skall kunna slå ut ”hotstridsvagnen (T 90)”,
skall ha ett mycket gott skydd och rörlighet,
kunna stå kvar i ett taget anfallsmål även under bekämpning från motståndaren,
Skall ha ett bra ledningssystem,
skall ha god uthållighet, och alla förmågor skall kunna utnyttjas samtidigt.
Vilken av dessa förmågor behövs inte i modern krigföring? Därför kom vapensystemet att likna en stridsvagn.
Visst går det att slå ut en stridsvagn, det går att bekämpa och oskadliggöra alla vapensystem om man har rätt taktik och materiel.
De brinnande vrak vi sett på bilder är nästan undantagsvis ryska konstruktioner. De är inte konstruerade för optimalt besättningsskydd, man har i stället prioriterat starkt frontpansar och liten målyta.
Det fungerar inte så bra när motståndaren slår uppifrån. Det var därför vi var först med en takslående pansarvärnsrobot (RB 56).
Får man ett genomslag är risken för ammunitionsbrand överhängande. Delar dessutom besättningen och ammunitionsmagasinet på samma utrymme blir resultatet fatalt när det börjar brinna. Detta lärde vi oss redan efter Yom Kippur kriget 1973 när öknen var full med utbrända T 72:or En erfarenhet som ledde till säkrare ammunitionslager i västs vagnar.
Har någon sett en israelisk Merkava stridsvagn utbränd och med tornet liggande vid sidan i terrängen i det pågående kriget i Gaza? Israelerna behärskar strid med kombinerade vapen trots att striden i stor utsträckning sker i bebyggelse.
Vi har också sett Rysslands massiva och hänsynslösa användning av artilleri. Man mår avsevärt bättre inuti ett stridsfordon, allra helst i en stridsvagn när granaterna smäller runt omkring. Det tycker alla vi som upplevt det i verkligheten.
Infanteriet är inte avskaffat i Sverige, däremot är infanteriet och pansar integrerade i ett mekaniserat truppslag vilket lett till bättre förmåga till samverkan på stridsfältet mellan de olika vapensystemen. Uppdelningen vi hade tidigare ledde till brister i förmågan att samverka mellan infanteri och pansar, en förmåga som är avgörande vid strid med kombinerade vapen (infanteri, stridsvagnar, artilleri, luftvärn m m). Enligt min uppfattning är det bland annat brister avseende denna förmåga som lett till Rysslands misslyckande. Studier i slutet av 1900-talet hade visat att den största effekthöjning vi kunde få vid infanteriet var att förse det med splitterskydd, d v s pansarskyttefordon. Detta låg bakom vår anskaffning av CV90 och ryska överskottsvagnarna BMP och MTLB.
Speciellt de ryska förlusterna i manskap är exempellösa bland annat för att man uppträder utanför sitt skydd. Sådana förluster kan inte accepteras i ett civiliserat samhälle. Svenska förband hade sannolikt vägrat strida under de förhållanden som råder i Ukraina och befolkningen hade inte accepterat liknande förluster.
Det finns idag inget annat vapensystem med tillräcklig eldkraft och som kan reagera så snabbt och precist i direkt samverkan med skyttetruppen som stridsvagnen, en nödvändighet för att skyttesoldaterna skall lösa sina uppgifter med rimliga egna förlusterna. Stridsvagnens kanon och kulsprutor påverkas lite av hinder i projektilbanan (mask) medan robotar och styrda projektiler är känsligare för dessa störningar. Stridsvagnselden är mer precis än artilleri vilket minskar risken för oönskade skador i målområdet.
Det är inte en fråga om antingen eller utan om både och.
Ja, utlagda minor begränsar inte bara stridsvagnarnas rörlighet avsevärt utan allas rörlighet, även motståndarens egen. Några snabba och effektiva metoder att röja minor har ingen nation lyckats utveckla. Helst skall strid gå så fort att motståndaren inte hinner lägga ut minor. Utskjutna minor är en bra resurs i snabba lägen men lätta att röja med minvältar och plogar eftersom de hamnar på ytan. Minor hanteras säkrast genom att gå runt dem eller utnyttja de vägar och stråk motståndaren behöver för egen del. Men besättningen i en stridsvagn klarar sig normalt oskadade vid en minsprängning, i ett pansarskyttefordon är detta inte givet och i ett vanligt hjulfordon går det illa.
Om armén är ensidigt ”pansarinriktad” kan det ju bero på fakta och erfarenheter. Jag vill påpeka att de fyra senaste armécheferna har rötterna i infanteriet/kavalleriet. Det har lagts manår och många tillämpande övningar på att utveckla arméorganisationen. Fjärrstridsmedel i all ära men vem skall rensa skyttegravarna efter kryssningsrobotar och flygbomber?
Det är skyttesoldaten och denne vill inte vänta på ”fjärrhjälp”. Den stridande soldaten vill ha hjälp nu, inte om en halvtimme!
Det finns anledning att fundera på vad olika insatstider/skjuttider för understödet innebär för de som är under beskjutning längst fram.
Fjärrstridsmedlen har slagit ut många mål i de senaste krigen som utkämpats. Men, de har inte vunnit något krig och kommer sannolikt inte att göra det i Ukraina heller
Visst finns nya hot på stridsfältet, som drönare, men motmedel utvecklas och finns redan operativa. Den vanliga kampen om medel och motmedel pågår ständig och allt sker inte i offentligheten ljus av sekretesskäl.
Det är alldeles för tidigt att räkna ut stridsvagnens förmågor och innan man gör det skall man kunna säga hur dess förmågor skall lösas på annat sätt eller vilka av dess förmågor som inte behövs.