Ukrainska soldaterna redo för fronten

Ett passerande stridsfordon river upp grus, sand och damm när den i hög fart rullar förbi några meter från oss. Sedan kommer ett stridsfordon till. Och ett till. Och ett till. Det luktar jord, dieselrök och vår.

– Jag har inte varit i min hemby sedan kriget startade, säger Oleksandr och tittar på mig med trötta ögon.

Oleksandr ser betydligt äldre ut än sina 40 år. Han plockar upp ett cigarettpaket ur sidofickan på den svenska värmerocken han går klädd i. Under har han Försvarsmaktens gröna motoroverall. Oleksandr har precis anlänt till ett talgoxkvittrande Sverige från fronten i Cherzon i södra Ukraina.

– Jag jobbade som vägarbetare och hade knappt hållit i ett vapen tidigare, säger han och tänder en cigarett.

Han följer stridsfordonskolonnen, ett tiotal vagnar, med tom blick. Inuti de bepansrade skalen sitter några av hans kollegor som precis som Oleksandr själv ska lära sig att använda systemen mot ryska fordon, kulsprutenästen och helikoptrar.

– I Cherzon var jag i infanteriet. Skyttesoldat, säger han.

Mer än så vill Oleksandr inte dela med sig av vad han upplevt vid frontlinjen. Livet är enklare att prata om än döden.

– Min fru och mina barn är kvar. Jag har två döttrar, 6 och 8 år. De är oroliga för allt som sker och kan komma att ske, men de är mätta och friska. Det är bra.

Perekour, säger en av de svenska tolkarna. Rökpaus på ryska. Nu är det dags för Oleksandrs kollegor att ta ett bloss. Oleksandr klättrar upp på ett av stridsfordonen. Övningen inför kriget fortsätter. När utbildningen är klar kommer han vara vagnchef på ett av de totalt 50 stridsfordon som Sverige skickar ner till Ukraina.

Tidig gryning, 24 februari 2022. Ryska robotar träffar militära och civila mål på en rad platser i Ukraina, samtidigt inleds en markoffensiv från flera olika flanker.

Yuryi är 48 år gammal och ingenjör. På flytande engelska berättar han om hur kriget kom till hans hemstad.

– Missilerna slog plötsligt ner överallt. Som från ingenstans. Jag tog min fru och dotter och flydde. Jag hade inte tid att tänka, utan vi bara satte oss i bilen och körde medan missilerna slog ner runtomkring oss.

Yuryi skakar på huvudet medan han pratar.

– Inget barn ska behöva uppleva något sådant.

Bedömare tror att Kreml hade räknat med ett kort, intensivt – och framgångsrikt – anfall. Klassiska eldöverfall och ukrainskt luftvärn gjorde dock att ryska fordonskolonner och robotar aldrig nådde sina mål. På bakgårdar i byar och städer tillverkade pensionärer molotovcoctails, hemmagjorda brandbomber.

Samtidigt kom rapporter om sönderbombade ukrainska städer, våldtäkter av civila och regelrätta avrättningar utförda av ryska soldater. Kievförorten Butja hamnar snart på världskartan som en blodröd fläck.

Europa och världen svarar på president Zelenskyjs vädjan om hjälp i kampen mot sin ryska angripare. Den första svenska leveransen består av 5000 hjälmar, 5000 kroppsskydd, 135 000 fältransoner och 5000 pansarskott. Tio dagar efter krigsutbrottet är den svenska leveransen framme i Ukraina. Över tid blir de svenska löftena om hjälp större. Soldatutbildning utlovas, vilket mynnar ut i att svenska instruktörer senare ingår i den brittiskledda utbildningsinsatsen Interflex, där ukrainska civila får grundläggande militär utbildning i Storbritannien.

Under hösten och vintern 2022, på Regeringskansliet och Högkvarteret, diskuteras under hög sekretess möjliga fortsatta leveranser. I rödmärkta, hemliga dokument går det att läsa om bland annat Leopard 2-stridsvagnar, artillerisystemet Archer och stridsfordon 90. I januari 2023 tas beslutet  – Sverige ska skicka 50 stridsfordon till Ukraina. Regeringen lovar även leverans av det högt eftertraktade Archersystem. Inte långt därefter kommer besked om att Sverige även ska skänka stridsvagnar. De som utbildar på systemen  – vars uppgift annars är att bidra till Försvarsmaktens tillväxt genom att utbilda värnpliktiga och officerare  – får plötsligt nya adepter. På de vita namnbrickorna står nu namn som Oleksandr, Oleg och Yuryi.

Instruktörerna Martin och Olof är några av de många försvarsmaktsanställda som fått stuva om i sin kalender. Nu står de på en kulle och observerar de ukrainska soldaterna manövrera de svenska stridsfordonen på övningsfältet nedanför. Martin ger instruktionen om hur stridsfordonen används bäst och vad förarna måste tänka på i de olika momenten. Martin har varit med sedan starten av utbildningsinsatsen. Han, liksom de andra svenska instruktörerna, refererar till ukrainarna som sina elever.

– Eleverna är duktiga och otroligt ambitiösa. Framförallt är de duktiga på det mekaniska. Avancerad teknik är de mindre vana vid, men de lär sig snabbt. Alla vill lära och alla vill göra sitt bästa. Det märks tydligt, även när de är trötta och jobbat länge och hårt.

Olof, som också varit med sedan starten, flikar in:

– Vissa har noll erfarenhet av stridsfordon eller stridsvagnar, men många har erfarenhet av ryska stridsfordon av typen BMP-1. Det hjälper mycket även om våra vagnar självfallet är betydligt vassare och väldigt mycket mer avancerade rent tekniskt.

Stridsfordonen som Sverige skänker är av modell 9040C, vilket är den modell som tidigare har använts av svensk trupp i Liberia och Afghanistan. Jämfört med standardmodellen har 9040C högre skyddsnivå. Vagnarna är utrustade med bland annat 40 mm automatkanoner, rökkastare och kulsprutor. Automatkanonen kan skjuta mot en hovrande helikopter på fyra kilometers håll – ett mycket potent system i strid således.

Inne i ett stort tält står tolken Magnus med instruktören Johannes. På stolar framför dem sitter ett 20-tal elever, merparten omkring 50 år, alla män. På ryska förklarar Magnus vad Johannes säger, samtidigt som Johannes visar de olika handgreppen på automatkanonen. Utbildningen bedrivs i ett högt tempo. Det är många moment som ska sitta när eleverna väl lämnar Sverige.

– Utmaningen för oss instruktörer är att lära ut momenten inne i själva vagnen. För att lära ut måste eleven själv få känna och testa och med så litet utrymme inne i vagnarna och så många som ska lära sig tar det självfallet tid. De stora momenten, som körning ute på fältet, är förstås lättare, berättar Johannes.

Jag följer de ukrainska elevernas utbildning och återkommer flera gånger till skjut- och övningsfälten. Elevernas starka stridsvilja uttrycker sig subtilt, som fokuserat tunnelseende för att lära sig allt om systemen, inte mer än så. De flesta vill nog inte fundera på att de varje dag kommer närmare döden och dödandet. Detta är på något sätt deras paus i kriget. De kan ringa hem och sova gott hela nätter utan flyglarm och beskjutningar. Här finns varm mat, kall läsk, chips, cigaretter och professionell tand- och läkarvård. Resten tar man sen, på plats.

Yuryi säger att han vet vad som väntar när han kommer ner trots att han själv aldrig varit i strid.

– Jag har levt med kriget och sett vad kriget gör. Självfallet är jag rädd, men försöker trycka bort känslorna.

Han fortsätter:

– Självfallet skulle jag vilja att kriget tog slut idag, men så är det ju inte. Jag tror, eller vet, att jag kommer döda. Att tro något annat är att lura sig själv. Stridsfordonen kommer användas mitt på slagfältet. Vi kommer vara mitt i det.

När vi några veckor senare träffar eleverna igen har våren gått mot sommar. Förarövningar har följts av stridsskjutningar, taktik-, mekanik- och reparationslektioner. Denna dag hörs finkalibrig eld ute på skjutfältet. I skuggan av några träd, bland blommande vitsippor, sitter en grupp vagnförare och äter mat från iso-kärl – rotfruktssoppa med korv som serveras med gräddfil och bröd.

– Det är samma mat här som i Ukraina. Borsjt. Ryssarna säger att det är en rysk rätt, men det är fel. Det är en ukrainskt rätt. Till och med vår nationalrätt försöker de stjäla av oss, säger en av förarna.

Inne i det stora tältet är det fokus på vård och en sista översyn av vagnarna. Snart är de på väg genom Europa mot fronten. Vagnchefer, förare och skyttar har nu bildat kompetenta stridsenheter. De är samtränade på ett helt annat sätt än när jag träffade dem första gången.

Inne i tältet träffar vi Oleksandr och hans grupp som tillsammans med svensk personal står och klär en vagn i maskeringsnät – ett av de sista momenten innan transport. Även Yuryi är där. Vi hälsar och tar i hand. Yuryi klappar hårt med handflatan på pansarplåten på stridsfordonet som de jobbar med.

– Vi är redo, säger han.

Det blir sista gången jag ser dem. Några dagar senare är de på väg till fronten.

I Sverige blommar syrenen. Snart är det midsommar.